Men samtidigt vet jag att det aldrig kommer hända. Jag skulle inte ens komma halvvägs innan jag skulle på riktigt gråta. Jag vågar inte ens tro på att allt kommer ordna sig för det kommer det fan inte göra.

Just denna kväll som denna känner jag tårarna tränga på under ögonlocken. Jag vill tillbaks i tiden. Då jag var lycklig, sådär stenlycklig där inget kan brista. Men jag har förlorat det. Jag går upp för ett berg men jag vet att jag aldrig kommer nå toppen där jag blir lycklig för det kommer alltid komma fler berg. 

Jag har hål i hjärtat som ingen kommer kunna laga förrens då hon kommer tillbaka till mig. Mitt allt.

Det är som en ballong man släpper upp i luften, i ballongen finns allt man kämpat för, alla minnen. Ballongen försvann och nu syns den inte till längre

Vill lägga mig under täcket och inte komma upp igen förrens allt är bra. Då jag är lycklig, då inget kan hindra mig från att vara lycklig föralltid. 

Ibland måste jag tänka om och fråga mig själv "vad vill du egentligen, gå runt och vara olycklig ist för att göra ditt liv lyckligt?"

Ibland frågar folk mig "är du ledsen?"

Jag svarar alltid nej. Men inuti mitt huvud skriker det alltid "jo jag gråter inuti plz help"

Men ingen skulle förstå, ingen skulle ens fatta vem jag egentligen pratade om.

Jag ska säga er sanningen - utan henne mår jag fan inte bra.

Bara av att veta att hon inte är i min närhet just nu får mig må såhär jävla dåligt. Och jag bara längtar tills hon kommer tillbaks igen.